susanne susanne

Jag tjänar ungefär lika mycket i timmen som en gymnasiestuderande på museét.
Jag tjänar ett par tusenlappar mindre än en tågvärd.
Jag tjänar ett par tusenlappar mindre än en undersköterska som jobbat ett par år kommunalt (t.ex. på äldreboende).
Jag har mindre lön än de som är nyutbildade sjuksköterskor och som får en grundlön på ca en tusenlapp mer än mej pga att de går efter nya avtal.

Jag spenderar dagen med att i princip lyfta upp minst 2 personer ur sina sängar, med hjälp av en kollega så klart, pga att de inte orkar stå själva. Jag bäddar sängar med krökt rygg. Jag har ansvar för mediciner - rätt styrka, rätt mängd och till rätt patient. Jag har ansvar för antibiotikablandingar där jag ska - om man ska följa reglerna - använda munskydd, täckrock och handskar för att skydda mig själv.

Jag arbetar med personer som har multiresistenta (mycket smittsamma) bakterier och patienter som är mycket infektionskänsliga - som ligger på samma sida. Däremellan har jag ansvar för att inte smitta patienterna med olika bakterier som fastnar på kläder och händer.

Jag torkar bort kletigt bajs, byter blöjor och tömmer stomier i rostfria skålar där avföringen ska mätas och skrivas upp. Jag stoppar in en kräkpåse under näsan på en patient som kaskadkräks samtidigt som jag matar grannpatienten och måste vara uppmärksam på att denne inte sätter i halsen när jag slänger bort kräkpåsen med en halv liter uppkastning i.
Jag ringer biståndshandläggare, kommunsjuksköterskor, ordnar så patineterna har ett boende efter sjukhusvistelsen. Jag rondar med läkare, försvarar mina handlingar för de som är kritiska, tröstar de som är ledsna och uppmuntrar de nyopererade. Jag har ansvar för ryggbedövningen på de patienter som i Karlshamn ligger på IVA, men inte i Karlskrona. Jag tar hand om de patienter som egentligen ska ligga på IVA, men får inte plats pga överbeläggningar. Samtidigt som jag har 9 andra patienter varav 3 är nyopererade, 2 behöver helomvårdnad och om man har tur kan de 3 sista stappla sig ut till toaletten själva. Jag talar med anhöriga som vill anmäla oss eller vill prata om sin mamma som nyss gick bort. Jag hämtar vatten till en patient trots att jag håller på att renbädda en blodig säng samtidigt som någon blir svimfärdig.

Jag träffar patienter som mår helt okej men får reda på att de är dödligt sjuka, går hem och återkommer 3 månader senare i uselt skick och dör hos oss. Som är födda på 60-70 talet.  Ändå ska jag vara professionell och verka glad över att se dem igen, uppmuntra dem och få dem att känna sig trygga. Hur kan man göra det när man egentligen vill gråta när man ser dem i sin dåliga skick när man vet hur pigga de var för ett par månader sedan?

Jag har under 20 000 kr i lön på 100% (jag jobbar 80%) efter att ha jobbat som sjuksköterska i 2 år. Ibland undrar jag om det verkligen är värt det. Hade jag, som jag skev i början av texten, jobbat som undersköterska på ett boende hade jag tjänat mer. Och då har jag pluggat i tre år på högskolan. Är det värt det? Jag har verkligen mina tvivel. Det är inte konstigt att man känner sig pressad, nedstämd och trött emellanåt.