susanne susanne

Nu är det bestämt. Varannan helg ska vi jobba och börjar veckan före midsommar. Snart alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Kan man tappa sugen mer? Kan man bli mer ointresserad av att jobba? Kan man önska mer att man jobbade med något annat - något meningsfullt där man får lite cred för att man gjort ett bra jobb? Ingen tackar mej om jag har plus 7 timmar på flexen - det bevisar bara att jag jobbar mycket övertid, betyder ingenting i praktiken. Har jag minus 7 timmar eller plus 7 timmar har ingen betydelse trots att skillnaden är ganska stor. Enda skillnaden är att samvetet tar en törn när jag går hem tidigare trots att jag har minus. Men fortfarande är det helt betydelselöst.

80 vikarier ska gå och troligtvis även fast personal. Jag jobbar 80% och vet inte hur risigt jag ligger till. Ingen vet. Man vill ha dom som jobbar 100%. Dom som jobbar 100% och jobbar varannan helg, jul, nyår, midsommar, påsk, pingst, nätter, dagar och kvällar. Sjukhusdirektören jobbar kontorstider och på frågan om hon någon gång jobbar helger eller obekvämt svarar hon: "Njäääee...men jag tar ju jobbet med mig hem i huvudet. Jobbet lämnar ju aldrig mej om man säger så." För vi tar ju inte jobbet med oss hem, nej nej. När vi öppnar dörrarna från avd. 48 flyger arbetsdagens bekymmer iväg likt två små älvor. My ass.

Jag blir så jävla less. Tycker det är riktigt tungt nu, inte alls kul nånstans. Trist att jag alltid velat jobba med detta och när jag väl kommer hit är det som att slå  huvudet i en vägg efter 2½ år. Hur kan man tröttna på något man längtat efter hela livet, efter bara 2½ år? Det säger väl en del om arbetssituationen. Vet inte ens om jag är sugen på att söka någon annanstans eller byta bana helt. Parkarbetare, jordgubbsplockare, dagisfröken, fritidsledare, stenläggare, truckförare eller vad som helst. Kanske skulle ta upp min gamla karriär som tomatplockare i Kvistofta. Ska ringa R. Rumpa och kolla om han har några rader som behövs plockas.