susanne susanne

- Me, just me!

Fasor

Har tre djurfasor som inte är av denna värld. Kan inte avgöra vilket som är mest fasansfullt, det beror nog på situationen. Here we go:

• Ormar. Har inte varit så fasansfullt rädd för ormar tidigare, men sen Tobbe blev sjuk och sedan dog så drömmer jag ofta om ormar när jag känner mig ledsen/pressad/stressad och dom små kräken finns överallt; runt fötterna, i ansiktet, på kroppen. Dom hoppar och väser och framförallt är den gröna j*veln alltid med. Tobbe hatade ormar och tyckte dom var riktigt ruskiga, om det har med saken att göra vet jag inte. Äckliga är dom iallafall och jag kan inte gå i skogen utan att vara på helspänn och spana för varje cm jag rör mig. Jag kan inte säga vad det är som är så äckligt, men jag tycker att kamouflaget, väsandet och dom snirkliga rörelserna är väldigt jobbiga.

 

• Den andra fasan jag har är aktuell för tillfället, med hösten i antågande: Spindlar. Dessa.Vidriga.Kräk. Vart ska jag börja? Jag avskyr känslan av att gå in i ett nät och känna hur det klibbar på en och att dessutom inte veta var byggare Bob befinner sig. Hänger han i en tråd efter mig? Har han hakat fast sig på kläderna eller i värsta fall i håret? Eller sitter han kvar i ett hörn och kurar och skjuter upp problemet tills nästa gång jag går in i hans nät och undrar samma saker igen? Även här är rädslan helt ogrundad eftersom det inte finns farliga spindlar i Sverige. Men det är inte rädslan att bli biten av en spindel som är jobbig. Det jobbiga är att dom är snabba, dom har många ben och ögon (vilket är helt onaturligt), jag vet inte vilket håll dom ska åt och dom kan fira ner sig precis överallt när som helst. Kroppen är det äckligaste tror jag. Med en rund boll och 8 små sytrådar runt om eller en platt kropp och långa långa ben...

• Min kanske största och helt klart mest omotiverade, osannolika och mest överdrivna rädsla är helt klart hajar. Skyller detta på en traumatisk "Hajen"-upplevelse när jag var 12. Var inte helt beredd i den filmen. Efter det är jag nervig i havet och faktiskt sjöar också (fast där är mest gäddor, ålar och annat äckel det som är otäckt. Men en haj kan säkert slinka in också). Inte så att jag tänker på det hela tiden, men jo - tanken slår mig en eller två gånger att tänk om, tänk om en Great White (vithajar är det som skrämmer mig mest) har blivit förvirrad och simmat fel, överlevt i vattnet och vill ha lite fisblekt, fräknigt sommarsvenskt kött? Här vet jag iallafall vad som skrämmer mig: 1)Den lever i vattnet - jag kan inte kontrollera eller se den under ytan. Detta innebär att jag i princip varje gång solen går i moln och vattnet blir "svart" går upp för det kryper i kroppen på mig eftersom jag då inte kan se eventuella skuggor i vattnet. 2) Den är typ 5 meter lång. 3) Gapet är en blandning av kött och sylvasst stenhårt glaskross som någon slängt in i käften på den för ett par miljoner år sedan. 4) Fenan. Fullständigt skräckinjagande! Som ett isberg; man ser bara toppen, den kommer rasande mot dig i ett ångloks hastighet och sen vet man att under fenan döjer sig ett freaking monster! 5) Hur den dyker upp ur en skugga i vattnet. Först: Inget där. 2 sekunder senare: Hej Sankte Per! Kan säkert räkna upp många fler skäl, men dessa är väl de som är mest självklara...

Det kryper även i kroppen av:gäddor, ålar, anakondor, övernaturlighet, kackerlackor och säkert ett par andra saker, men det är ett annat blogginlägg!

Ha ha, vad rolig du är...och jag vet preciiiis vad du menar, ffa med hajjarna. Jag slår vad om att det kan komma en plaskandes på Saltösand!