Sista helgen
Ska gå på mitt pass kl 13.00 idag. Det är början på slutet,kan man säga! I alla fall slutet på min tid på kirurgen. Sista tre passen avlöser varandra och på söndag stämplar jag ut helt och hållet. Ska i och för sig komma på extrapass ibland men det blir ju kanske någon gång i månaden och inte alls som det är nu när man jobbar hela tiden.
Inför akuten känner jag mig mest nervös och spänd men jag ser fram mot det. Det är både skönt och vemodigt att lämna kirurgen; skönt för att jag är trött på känslan av långvård som kan infinna sig. Långvård med akutsjukvård...och skönt för att jag känner att jag är färdig med just den avdelningen och just den vården.
Vemodigt för att jag ska lämna mina fina kollegor som man kan både gapflabba och storgråta med. Dom finns alltid där oavsett hur man känner sig, frågar hur det är och vet vad man gör på sin fritid. Dom är som en extrafamilj. Dom fanns där när Tobbe blev sjuk och dog och stöttade genom samtal och brev och kort och när jag kom tillbaka till avdelningen överöstes jag med kramar och snälla ord. Dom fanns där när jag flyttade tillbaka till Karlskrona och när jag blev tillsammans med Johan (som för övrigt också var en kollega från början!). Dom har funnits där när patienter och anhöriga varit otrevliga och sagt hårda ord som gjort en ledsen och upprörd, dom förstår att det inte är något allvarligt när jag står på expeditionen och svär som en borstbindare över datorj@veln som vägrar fungera. Någonsin. Dom kan säga åt mig att skärpa till mig och om jag gjort något fel utan att jag känner mig dålig. Likaså kan jag säga till dom flesta om dom gjort något tokigt utan att någon tar illa upp. Som sagt; en extrafamilj!
Men det är inte slut på det viset att jag inte kommer träffa mina kollegor, jag umgås ju faktiskt med många av dom privat. Och jag är glad att jag inte slutade innan Ida Karlsson kom, för då hade vi aldrig lärt känna varandra och då hade jag gått miste om en av jordens mest underbara personer.
Kort och gott; det känns skit att lämna mina kollegor på jobbet och det är inte utan en liten klump i bröstet jag går.
Inför akuten känner jag mig mest nervös och spänd men jag ser fram mot det. Det är både skönt och vemodigt att lämna kirurgen; skönt för att jag är trött på känslan av långvård som kan infinna sig. Långvård med akutsjukvård...och skönt för att jag känner att jag är färdig med just den avdelningen och just den vården.
Vemodigt för att jag ska lämna mina fina kollegor som man kan både gapflabba och storgråta med. Dom finns alltid där oavsett hur man känner sig, frågar hur det är och vet vad man gör på sin fritid. Dom är som en extrafamilj. Dom fanns där när Tobbe blev sjuk och dog och stöttade genom samtal och brev och kort och när jag kom tillbaka till avdelningen överöstes jag med kramar och snälla ord. Dom fanns där när jag flyttade tillbaka till Karlskrona och när jag blev tillsammans med Johan (som för övrigt också var en kollega från början!). Dom har funnits där när patienter och anhöriga varit otrevliga och sagt hårda ord som gjort en ledsen och upprörd, dom förstår att det inte är något allvarligt när jag står på expeditionen och svär som en borstbindare över datorj@veln som vägrar fungera. Någonsin. Dom kan säga åt mig att skärpa till mig och om jag gjort något fel utan att jag känner mig dålig. Likaså kan jag säga till dom flesta om dom gjort något tokigt utan att någon tar illa upp. Som sagt; en extrafamilj!
Men det är inte slut på det viset att jag inte kommer träffa mina kollegor, jag umgås ju faktiskt med många av dom privat. Och jag är glad att jag inte slutade innan Ida Karlsson kom, för då hade vi aldrig lärt känna varandra och då hade jag gått miste om en av jordens mest underbara personer.
Kort och gott; det känns skit att lämna mina kollegor på jobbet och det är inte utan en liten klump i bröstet jag går.
Kommentarer
Trackback
