susanne susanne

Förra året fick Tobbe ett handskrivet brev från en tjej som gick i hans klass. Vi skämtade om att det måste vara jobbigt att skriva handskrivna brev till en hel klass, eller så hade hon kanske bara skickat ett kärleksbrev till Tobbe. Det var inget kärleksbrev utan en inbjudan till återträff sommaren -08. Tobbe var på direkt, tyckte det skulle vara skoj att träffa alla gamla klasskompisar. Krisse var inte helt med direkt, men efter lite övertalning skickade även han ett "ja" till tjejen som skickat brevet. Tobbe såg fram emot klassträffen men nämnde några gånger att det inte var helt säkert att han kunde komma. Han kanske inte levde så länge, sa han. Jag blev arg på honom och tyckte inte han skulle tänka så dumt. "Lägg av, tacka ja nu, du vet ju att det kommer bli skoj. Krisse är ju med också och ni har ju inte träffat klasskompisarna på ett bra tag. Du är inte död då och inte på många år till, sluta nu." Klassträffen är helgen som kommer och hans klasskamrater ska köpa vars en blomma och lägga på minneslunden.  Känns piss piss piss piss piss.
Tycker bara det blir värre och värre. Gråter för ingenting, saknar honom så det gör ont i mej ibland. Ont på riktigt, hjärtattackont. Men det finns inget jag kan göra. Ingen annan heller. Hur mycket jag än gråter och saknar honom så kommer han aldrig tillbaka. Lika bra att bara gå vidare med sitt liv och försöka inse att vissa saker är totalt helt jävla orättvisa och att det ibland får kännas som att ingenting har någon mening och sjukdomar och elände hånflinar en i ansiktet.



Dessutom är det dåligt väder idag.