susanne susanne

3 år efter Tobbes bortgång idag. Du är saknad.

Att vara ensam är verkligen inte min grej. Speciellt om jag inte gör något särskilt. Och speciellt efter Tobbes bortgång. Då kommer ångesten krypande och jag klättrar på väggarna. Måste hela tiden ha något att pilla med, något projekt på gång eller något att handla. Det räcker att Johan eller mamma bara ringer så jag liksom dras bort från den jobbiga känslan. Då försvinner den direkt. Men som just för tillfället känns det lite jobbigt. Sen är det ju också ca en vecka kvar tills 2-årsdagen av Tobbes död, och det är lite extra jobbigt just nu. Är mer gråtmild, blir irriterad fortare och är mer känslig. Konstigt hur man kan påverkas. På 2-årsdagen (4 december) ska vi ha julfest på jobbet och jag är festansvarig, men jag tycker bara det är skönt att det blev den dagen för då har jag något som händer omkring mej och kommer inte hinna med att släppa in några sorgliga känslor. Dessutom känns det väl inte mer sorgligt den dagen än andra dagar. Vissa dagar är helt enkelt bättre, andra sämre. Idag är det lite sämre, men jag ska snart till jobbet. Funderar på vad jag skulle kunna greja med sålänge....hmm....känner inte riktigt för att packa. Kanske skulle städa något (åååååååh, tråkigt!). Eller...så lägger jag mej helt enkelt i sängen, plockar upp min "Shantaram"-bok och läser tills klockan blir halvtolv då det är dags att duscha och göra mej i ordning för mitt lilla jobb. Så får det bli!

Hoppas jag blir ledig imorgon, då är det kontraktskrivning. Som det ser ut nu verkar jag få ta ledigt på eftermiddagen iallafall. Sen är jag ledig fram tills på tisdag och då ska jag baske mej göra mitt yttersta för att få det liiite hemtrevligt och advents-aktigt i vår nya lya. Åååååh vad jag längtar!!

Vad kan vara bättre som 25-årspresent än ett kontrakt på ny, stor lägenhet, budgivning på min egen lägenhet vilket kommer möjliggöra ett nytt kök till oss och första hyran betald? Knappt något tror jag. Nästan.

Jahapp nu väntar då 2 nätters jobb. Jag är sååå emot att jobba natten. Blir helt grötig i hjärnan och kan inte tänka ordentligt. Men vi måste för att få schemat att gå ihop, det är för få som vill jobba bara natt, det är bara 3 st som gör det hos oss. Men först idag ska jag handla en topp på stan tror jag, fika med Ida och sen hem och sova inför natten. Brukar sova mellan 16-19 och det har jag inga problem med.Har inga problem att sova när jag kommer hem heller, det är bara just att vara vaken på natten som går emot alla mina principer. Nu ska jag skaka liv i min trötta man.

Tjingeling!

Innan den underbara festen igår for jag till Torsås en sväng. Mötte upp Tobbes tre bästa vänner Micke, Alex och Danne. Vi köpte vars en blomma och la på minneslunden, sen satt vi alla där en stund och pratade om ingenting och skrattade och snackade om saker Tobbe gjort och varit med om. Det kändes skönt. Som att vi alla satt där, Tobbe också. Gick hem till Lina och Krisse också och började gråta nästan direkt när jag träffade Lina. Saknar henne så mycket, och har väldigt dåligt samvete för jag ringer eller hälsar på så sällan. Hälsade på farmor och farfar också i Oxlehall och dom blev väldans glada. Saknar dom enormt också. Hästarna fick jag bara vinka till, dom ville inte komma och säga hej. =)
Det var jobbigt som fan att åka vägen till Torsås, känner mig fortfarande snuvad över att jag inte fick det liv jag först hade planerat, men när jag varit där kändes allt bra plus att jag har världens bästa pojkvän som stöttar och uppmuntrar mej och skickar underbara sms när jag är ledsen. Jag får väl helt enkelt acceptera att jag kommer bli ledsen och gråta när jag åker till Torsås ibland, men att det går över och att jag alltid har människor omkring mej som stöttar mej och det är sååååå skönt.

Nu ska jag, Tove och Robin äta tacos.

Har precis kikat på gamla bloggen. Lite som jag blev glad av och ganska mycket som jag blev ledsen över. Men det kan vara skönt att drömma sig tillbaka i det gamla igen. Även om det inte alltid var toppen. Saknar min kise Maja. Hon var underbar, men jag fick bara låna henne i 6 månader. Saknar Tobbe också, men han finns liksom med mig fortfarande. Kan berätta en lustig och lite konstig sak som jag funderat mycket på senaste tiden.
För ca 4 veckor sen låg jag och Johan och sov, klockan var väl 02.00 eller nåt. Drömde att någon (vet inte vem) sa såhär:
"Nu är Tobbe framför dig. Du kommer bli kall." Jag vaknade (jag vet att jag var vaken när följande inträffade), och samtidigt som jag drog ett djupt och lite kvävt andetag blev jag iskall och håren reste sig. Känslan varade väl ett par sekunder innan det släppte. Inte alls otäckt, men konsigt. På ett sätt blev jag lite lugn av det för jag tänkte att han ändå finns nånstans. Jag har fortfarande lite svårt att acceptera att jag inte vet var han är. Bär lite på känslan av att jag tappat något. För det mesta är allt bra och jag mår bra, men ibland, kanske bara för en halvtimme kan jag fortfarande få ångest och bli rädd, framförallt när Johan inte är hemma. Får tryck över bröstet, känner mig ledsen och är orolig att något ska hända. Går liksom och är beredd hela tiden men vet inte på vad. Som tur är går det över ganska snabbt igen.

Nog med tillbakablick. Nu ska jag sova.

Imorgon när jag vaknat efter mitt nattpass som jag nu sitter på ska jag ringa min goda arbetskollega Lilja för en sväng på stan. Hon ska visa mej en affär där dom tydligen gör om ringar skitsnyggt. Har ju min och Tobbes förlovningsringar hemma som bara ligger i sin ask. Tycker det är synd, för de är så fina. Iallafall så skulle jag vilja göra om dom antingen till en tjock ring, eller som ett halssmycke. Vet bara inte hur..kunde vara snyggt med nåt halssmycke i läderkedja. Ringarna är i rött och vitt guld så det blir rätt snyggt om man bara formar om dom. Lämnar man in dom och ska "smälta ner dom" så är det inte samma guld man får tillbaka. Dom måste blanda i extra guld för att det ska bli bra och jag vill att det bara ska vara guldet som finns i ringarna. Får filura på detta. Kanske har guldsmeden några bra idéer imorgon.

Idag har det gått ett år. Var på minneslunden och la en lilja och en tallkvist. Kändes som vanligt inget speciellt, för mej är minneslunden bara en fin plats där man kan sätta blommor. Han finns inte där. Men men, kändes bra och fint att lägga blommor iallafall.

Det är märkligt att samma sol som lyser på vårt minusgradiga Karlskrona idag är samma sol som bränt på mej i Venezuela och som fått mina fräknar att yrvaket spritta till liv i mitt ansikte mitt i vintern. Stackarna...dom förstår väl inte vad som händer. Det är också väldigt skönt att jag njuter lika mycket av solen när den värmer upp pooler, hav och stenbeläggningar som när den bara lyser upp ett vintervackert och lövnaket Karlskrona.

Nu sitter jag här och funderar på om jag ska bryta min tradition att absolut inte idka någon form av julpyssel/bakning/kokning/lagning innan den första advent och helt enkelt sno ihop några lussekatter..men nej. Jag ska vara stark.

Min kamera gick sönder på semestern näst sista dagen. Jag kan fortfarande ta bilder men jag vet inte hur dom ser ut för displayen är sprucken. Inte själva plasten, men det där som finns inuti har liksom...flutit ut över skärmen. Någon har trampat eller ställt någon på den när den låg i väskan. Garantin gäller inte när man själv orsakat skadan och hemförsäkringen ersätter prylar som kostar över 1500:- och min kamera kostade mindre än det. Så det blir till att köpa ny kamera. Eller kanske önska sig en såhär lagom till jul? =)

Jag lämnar Sverige,rusk och kyla. Höstiga iskalla vindar och snöblandat regn. Lera till knäna och blöta skor lämnar jag bakom mej. Jag överger pissregn, mörker vid 17.00 och vinande runt husknutar. Jag byter för två veckor Sverige mot Venezuela och Isla de Margarita. Jag kommer vältra mej i solsken och bad likt ett so i en gyttjepöl. Istället för att plumsa i vattenpölar kommer jag bada med delfiner i den Karibiska övärlden ( På riktigt!!), sola mitt fräkniga fejs tills jag är så brun att fräknarna inte syns alls. Min bleka lekamen kommer att försvinna som en iskall och fuktig morgondimma.

På återseende! Jag vägrar skriva en rad i min blogg på semestern.

Hålle fortfarande på att sälja lite grejer på Blocket men tänkte att det finns kanske någon som är intresserad här bland mina bloggläsare? Slänger ut betet och ser om någon nappar.

• 3 st vita hyllor att ställa CD/DVD/Böcker i från IKEA (Benno). Ca 114 cm höga och 17x17 cm breda. Kan både hängas på väggen och ställas på golvet. 300:-/st eller 800:- för alla tre.
• En röd bäddsoffa från Jyst (Luna). Knappt använd, två år gammal. Säljes för 1500:-. Kan vikas ut till en dubbelsäng som blir 160 cm bred. 
• En mycket bra bänkdiskmaskin som tyvärr tar upp för stor plats i mitt kök. Ca 3 år gammal. Husqvarna Ballad. Plats för 10-12 tallrikar och besticklåda med 4 fack.

Soffan finns i Oxlehall, hyllorna hos mej. Hurry up and buy!

Den 6 oktober förra året, när min mamma fyllde 60 skulle vi fira henne i Malmö hela familjen. Jag och Tobbe hann vara nere i 2 timmar innan han fick åka in till akuten i Landskrona med feber, ont och jättetrött. Hb var då på 68. Han fick såklart läggas in och låg inne med antibiotika i 2 dagar. Fick två påsar blod och hans blodvärde gick upp till 80 ungefär. Han skulle såklart haft mer men vi ville så gärna vara med i Malmö på kvällen. Han bev utskriven och mådde väl lite bättre. Vi åkte ner till Malmö på kvällen men han satt bara med ett glas vatten och kämpade mot febern hela kvällen. 40 grader hade han. Vi åkte hem igen och på söndagen åkte vi hem till Småland. Vi funderade på att åka in till akuten i Kalmar när vi kom hem, men varken han eller jag orkade. Vi åkte dit på måndagen istället och han blev inlagd i tre veckor för en oklar infektion. Det var också vid denna tiden förra året som allt började braka sönder. Det gick sakta men säkert mot helvetet. Ingen cytostatika hjälpte, antibiotikan tog ner febern tillfälligt men han hade mellan 38-40 grader varje dag i nästan 4 veckor. På min födelsedag åkte vi till Linköping och fick besked om att han inte skulle klara det. Det är en jobbig tid nu, och alla datum har etsat fast sig i hjärnan. Något speciellt poppar upp nästan varje dag.

Förra året fick Tobbe ett handskrivet brev från en tjej som gick i hans klass. Vi skämtade om att det måste vara jobbigt att skriva handskrivna brev till en hel klass, eller så hade hon kanske bara skickat ett kärleksbrev till Tobbe. Det var inget kärleksbrev utan en inbjudan till återträff sommaren -08. Tobbe var på direkt, tyckte det skulle vara skoj att träffa alla gamla klasskompisar. Krisse var inte helt med direkt, men efter lite övertalning skickade även han ett "ja" till tjejen som skickat brevet. Tobbe såg fram emot klassträffen men nämnde några gånger att det inte var helt säkert att han kunde komma. Han kanske inte levde så länge, sa han. Jag blev arg på honom och tyckte inte han skulle tänka så dumt. "Lägg av, tacka ja nu, du vet ju att det kommer bli skoj. Krisse är ju med också och ni har ju inte träffat klasskompisarna på ett bra tag. Du är inte död då och inte på många år till, sluta nu." Klassträffen är helgen som kommer och hans klasskamrater ska köpa vars en blomma och lägga på minneslunden.  Känns piss piss piss piss piss.
Tycker bara det blir värre och värre. Gråter för ingenting, saknar honom så det gör ont i mej ibland. Ont på riktigt, hjärtattackont. Men det finns inget jag kan göra. Ingen annan heller. Hur mycket jag än gråter och saknar honom så kommer han aldrig tillbaka. Lika bra att bara gå vidare med sitt liv och försöka inse att vissa saker är totalt helt jävla orättvisa och att det ibland får kännas som att ingenting har någon mening och sjukdomar och elände hånflinar en i ansiktet.



Dessutom är det dåligt väder idag.

Magen är inte helt okej än, men bättre än i helgen. Är säker på att det har med stress, press och ångest att göra. Stressar för allt; jobbet, lägenheten, vänner och bekanta, Tobbe och allt som har med honom att göra, möblerna i lägenheten, bilen, pengar. Suck. Skönt att vara hemma i Glumman nu, men helt avslappnad är jag inte ändå. Vill helst vara för mej själv. Ligga i en skön soffa och se på TV. Men Glumman är ändå alltid Glumman. Skönt att vara här liksom. Imorgon innan jag åker hem tänker jag nog ta någa bilder på alla fina platser som finns här. Har fått bilder som jag framkallat på postfoto.se idag. Weeeiiii! Längtar tills jag får se dom och klistra in i ett nytt fint album. Bilder på människor som betyder mycket, roliga händelser och bra känslor kommer att fylla sidorna.
Nu ska jag ringa.

Püss!

Igår var det då dags för årets Sail. Vi hade laddat i dagar och var taggade inför kvällen - innan jobbet. Både jag och Angelica hade jobbat dagen och sen låg jag och Madde på stranden och slöade. Tanken var att vi skulle bege oss ner mot stan vid halv sju, men det blev visst inte förrän halv elva. Chips och godis (maaassor) hemma hos Angie och en liten drink slank ner. Otur att det var så extremt varmt både inne och ute. Jag svettades så det rann på ställen där solen aldrig skiner. Fick låna en kjol av Angie som jag satt och fläktade med. Sen begav vi oss ner mot stan men ingen i vårt lilla gäng var speciellt festsugna. Satt och snackade och chillade till kl 02.00. Sov till halv elva idag och åkte till Torskors på fika. Äppelpaj med vaniljsås..mmmmm. Sen åkte vi och köpte present till lilla Hugo som fyller år om någon dag (ooopps....var det den 4:e?). Ett helt år. HURRA!
Imorgon blir det kalas hos Lina och Krisse och Hugo i Torsås. Ska nog svänga förbi kyrkogården också. Svänga förbi...inte säkert jag går in dock. Usch. Får tryck över bröstet bara jag tänker på det. skit. På måndag är det 8 månader sen han dog.

Well well. Men i vilket fall så sitter jag här nu. I min nya lägenhet som jag fixat själv. Livet måste ju gå vidare.

För 2 år sen var det 4 dagar tills vi skulle flytta in i vår gemensamma första lägenhet. För 2 år sen var det 3 dagar tills vi fick Tobbes diagnos.  Han låg på sjukhuset för 2 år sen. Genomgick CT, ultraljud och biopsier. Vi trodde/hoppades på att det bara skulle vara en vätskecysta som doktorerna sa att det kunde vara. Men icke. Suck. Sicket skit.

Hemma hos Maggan och PG på kubbturnering sommaren -06.

Sista natten nu i natt. Sen kommer jag aldrig bo här igen. Tack och lov? Jag tror nästan det. Mycket har hänt i denna lägenhet. Inflyttningsfest och glädjerus är inte två av de saker. Kräkningar, svettningar och tumörfeber är tre av de saker som man stått ut med här. Sista natten och jag sover själv. Minns första natten. Då sov jag också själv. Vi flyttade in en torsdag. Eller Tobbes föräldrar flyttade till oss på torsdagen. Vi var på sjukhuset och fick reda på att Tobbe hade cancer. Eller diagnosen fick vi reda på dagen innan vi flyttade in, på onsdagen. Han opererade bort den sjuka testikeln på fredagen. Jag sov själv första veckan. När Tobbe kom hem bröt han ihop vid matbordet. Han kom hem till en helt nymålad, nytapetserad, möblerad lägenhet. Hade inte fått vara med om någonting för han hade så ont och sen låg han ju i fuc*ing Linköping hela veckan. Tänk att min tid på Svalgatan både börjar och slutar utan min Tobbe. Men han sa till mej att jag skulle flytta så fort jag kunde efter han hade gått bort. Han tyckte jag skulle flytta till Helsingborg, men jag sa till honom att jag ville stanna i Karlskrona för jag trivs så bra på mitt jobb. Så jag har absolut inte dåligt samvete för jag flyttar. Att vi pratade om allt gör saker och ting så mycket enklare. Jag har som sagt lämnat vissa saker till hans föräldrar, men vissa saker kommer alltid finnas med mej; bilder på honom/oss, tavlor, hans Lasse Åberg-glas, hans tavla från Jie som det står "Idag är första dagen av resten av ditt liv". Den tavlan har jag alltid framför sängen så den texten är det första jag ser på morgonen. Jag har ju även de halsband jag fått av honom, berlockerna i mitt Pandora-armband, förlovningsringarna som jag ska forma om och göra ett halssmycke av, stjärnan som alltid kommer finnas på min fot som jag lovade att göra för honom när han gått bort och framförallt finns han alltid i mitt hjärta och tankar.
Ojoj mycket tankar såhär mitt i natten. Nu ska jag sova några timmar sen går flyttlasset.

Tjingeling från Svalgatan.

Så var dom tillbaka.Ormarna. Åååh vad jag hatar dom. I natt drömde jag om snokar. Stora snokar. Ringlar sig över vägarna där ja går och gömmer sig i gräset. Dom finns liksom överallt, över huvudet, under fötterna och i buskar och annat som är omkring mej. Dom gör fortfarande inget, bara är där och hotar liksom. Drömde även om misshandlade djur. En överkörd hare som fortfarande levde, en fågel som någon dragit av benen på som bara låg och sprattlade. Och dessa ormar. Givetvis fanns även den obligatorsika gröna äckelormen med. Men jag såg inte den, jag bara pratade om den. Uuuh....fy...fattar inte varför just ormar är en sån symbol för något i mitt liv. Antar att dom kommer när jag känner mej pressad. Under sjukdomstiden var det ju pga all press för det och nu är det flytten. Packa, måla, härja och dona samtidigt som jag ska jobba på ett ställe där stress och press är en grav underdrift.

Hoppas att dom håller sig borta ett bra tag när allt är färdigt iallafall.

Vissa dagar saknar jag honom så det gör ont i hela bröstet. Idag är en sån dag. Vet inte varför det blir så, kände inte så när jag vaknade, men sen har det smugit på mej under dagen. Åkte och handlade innan och slogs av att han alltid skulle köpa så himla mycket av allt; stort paket ägg, stor paket nötfärs, stort paket toapapper osv. Nu för tiden köper jag en liter mjölk, ett litet äggpaket och ett litet paket toapapper. Har packat massa lådor idag också. Det är skönt och jobbigt samtidigt. Vill verkligen flytta men det är sååå jobbigt att röra i allt som var hans, vårt. Vill bara att flytten och allt ska vara färdigt. Nu packar jag ner allt och det är jobbigt, men det kommer ju en dag då jag ska packa upp allt igen. Alla foton, jag kan inte möblera min nya lägenhet med foton på honom, finns ingen mening. Kommer vilja ha några foton, men då kommer det kännas skit att lägga undan de foton som jag har uppe nu i lägenheten. Veta att dom kommer ligga i någon låda i ett kallt förråd i många många år. Men visst, å andra sidan så vet jag ju att dom finns någonstans. Vill jag ha dom kan jag bara gå ner och plocka fram dom. Har ju massa fotoalbum också som tur är. Men det hade varit bättre om han varit här, frisk. "Det finns ingen mening att tänka så, för man kan inte ändra på det som hänt" hade han sagt då. Det är ju sant, faktiskt. Han var klok, min Tobbe.