susanne susanne

Idag skulle jag bege mig ut till Bastasjö för en löparsväng i grådiset. Tänkte springa 2,1 km-rundan 4 gånger = 8,4 km. När jag sprungit 3½ runda började jag fundera på Tjejmilen och insåg att det faktiskt bara skiljer 1,6 km mellan 8,4 km och 10 km. Jag springer 1 km på ca 6 min. så jag fortsatte springa in på varv 5 och körde på ca 3 min. åt ena hållet och sen 3 min. tillbaka så det blev till slut en mil totalt. Detta sprang jag på 1 timme och 3 minuter vilket är hela 10 min. kortare än vad jag sprang Tjejmilen på förra året och hela 16 min. snabbbare än min första gång för 3 år sen!! Jag är väldigt nöjd. Det gör ont i bröstet, i magen, i lungorna, i benen, knäna och höfterna. Man vill sluta; stanna/spy/gråta/göra vad som helst för att slippa springa mer men på nåt sätt fortsätter benen springa, lungorna andas in och ut och hjärtat slår. Hjärtat föresten. Har ju en pulsklocka som jag inte använder så ofta för den hänger sig. Hade den i alla fall idag och då insåg jag att jag sänkt min träningspuls/min från 180 slag/min till 160 slag/min. Coolt! Allt detta är efter viktnedgången.
Åter igen handlar allt om mental inställning. Jag tänker hela tiden "Jag kan, jag kan, jag kan". Jag dör inte. Jag svimmar inte. Jag kräker inte. Så länge jag inte gör det orkar jag springa på. Det tog lite över en timme; en timme av hela min dag. Det är ingenting.

Man klarar vad som helst, bara man ställer in sig på det.

Kämpa på där ute! Ta en minut, en meter, ett andetag, en tanke i taget.