susanne susanne

Det går väldigt trögt för min lilla blogg nu för tiden. Har liksom inga bra upplägg känner jag. Jag återkommer när min inspiration återvänt. :)

Förra året fick Tobbe ett handskrivet brev från en tjej som gick i hans klass. Vi skämtade om att det måste vara jobbigt att skriva handskrivna brev till en hel klass, eller så hade hon kanske bara skickat ett kärleksbrev till Tobbe. Det var inget kärleksbrev utan en inbjudan till återträff sommaren -08. Tobbe var på direkt, tyckte det skulle vara skoj att träffa alla gamla klasskompisar. Krisse var inte helt med direkt, men efter lite övertalning skickade även han ett "ja" till tjejen som skickat brevet. Tobbe såg fram emot klassträffen men nämnde några gånger att det inte var helt säkert att han kunde komma. Han kanske inte levde så länge, sa han. Jag blev arg på honom och tyckte inte han skulle tänka så dumt. "Lägg av, tacka ja nu, du vet ju att det kommer bli skoj. Krisse är ju med också och ni har ju inte träffat klasskompisarna på ett bra tag. Du är inte död då och inte på många år till, sluta nu." Klassträffen är helgen som kommer och hans klasskamrater ska köpa vars en blomma och lägga på minneslunden.  Känns piss piss piss piss piss.
Tycker bara det blir värre och värre. Gråter för ingenting, saknar honom så det gör ont i mej ibland. Ont på riktigt, hjärtattackont. Men det finns inget jag kan göra. Ingen annan heller. Hur mycket jag än gråter och saknar honom så kommer han aldrig tillbaka. Lika bra att bara gå vidare med sitt liv och försöka inse att vissa saker är totalt helt jävla orättvisa och att det ibland får kännas som att ingenting har någon mening och sjukdomar och elände hånflinar en i ansiktet.



Dessutom är det dåligt väder idag.

Kommer hem glad i hågen (okej inte glad men....i hågen iallafall) och upptäcker en härligt påminnelse på fasta telefonen. "Vad nu?!" tänker jag och knatar in till min lilla räkningspärm där det snyggt och prydligt sitter en räkning som betalades den 31/7 och inte alls är obetald som den envisa lappen säger. Ringer Telia där den fantastiska inspelade treeeeeeeeeeeeeevliga rösten guidar mig fram. Inte. Det är det nya finfina röstsryda systemet som nästlat sig in i telias telefonsladdar och högtalare. Som käckt säger till mej att enkelt och snabbt säga vad mitt ärende gäller för att jag ska nå mitt slutgiltiga mål - att tala med en riktigt människa. Problemet är bara att systemet bara verkar förstå käcka Stockholmare. Så när en skånsk lite upprörd tjej ringer och bräker fram "FaktauuuuuRRa" kommer den piffiga inspelade damen igen och säger: "Ursäkta? Jag förstod inte. Försök igen". "Skit ner dej" säger jag till den trevliga damen och åter igen säger hon "Ursäkta? Jag förstod inte. Försök igen." Ringer till Telia 3 ggr bara för att få den trevliga damen i örat som inte förstår vad jag säger. När jag väl kommer vidare (efter att ha förvrängt min vackra dialekt) till fakturaavdelningen blir jag informerad om att dom endast har öppet på vardagar. Blir lite lack och ringer en fjärde gång. Kommer vidare direkt (YES) och ljuger mej fram till en riktigt människa som går att prata med. Precis när rösten sagt "Du kopplas nu till en handläggare" händer något i andra änden. Det säger "klick" och börjar tuta upptaget. Jag bli lite förbannad, svär en runda och går in på min blogg och antecknar missödet.

Magen är inte helt okej än, men bättre än i helgen. Är säker på att det har med stress, press och ångest att göra. Stressar för allt; jobbet, lägenheten, vänner och bekanta, Tobbe och allt som har med honom att göra, möblerna i lägenheten, bilen, pengar. Suck. Skönt att vara hemma i Glumman nu, men helt avslappnad är jag inte ändå. Vill helst vara för mej själv. Ligga i en skön soffa och se på TV. Men Glumman är ändå alltid Glumman. Skönt att vara här liksom. Imorgon innan jag åker hem tänker jag nog ta någa bilder på alla fina platser som finns här. Har fått bilder som jag framkallat på postfoto.se idag. Weeeiiii! Längtar tills jag får se dom och klistra in i ett nytt fint album. Bilder på människor som betyder mycket, roliga händelser och bra känslor kommer att fylla sidorna.
Nu ska jag ringa.

Püss!

Har haft magkatarr sen i fredags. Men det är liksom inte vanlig magkatarr, det är magkatarr de luxe. Hade så ont i magen igår att jag och Ida fick gå hem efter maten trots att vi skulle ut och festa med mina kolleger. Kunde inte räta på mej för magen gör såååå ont. Tanken är att jag ska åka hem imorgon och spendera 3 dagar i Glumslöv men mår jag som jag gör nu blir det att uppsöka närmsta vårdcentral imorgon. Kanske har fått magsår eller nåt annat spännande. Well well. Ida åker hem idag efter en myycket trevlig helg. Bortsett från magontet.

Igår var det då dags för årets Sail. Vi hade laddat i dagar och var taggade inför kvällen - innan jobbet. Både jag och Angelica hade jobbat dagen och sen låg jag och Madde på stranden och slöade. Tanken var att vi skulle bege oss ner mot stan vid halv sju, men det blev visst inte förrän halv elva. Chips och godis (maaassor) hemma hos Angie och en liten drink slank ner. Otur att det var så extremt varmt både inne och ute. Jag svettades så det rann på ställen där solen aldrig skiner. Fick låna en kjol av Angie som jag satt och fläktade med. Sen begav vi oss ner mot stan men ingen i vårt lilla gäng var speciellt festsugna. Satt och snackade och chillade till kl 02.00. Sov till halv elva idag och åkte till Torskors på fika. Äppelpaj med vaniljsås..mmmmm. Sen åkte vi och köpte present till lilla Hugo som fyller år om någon dag (ooopps....var det den 4:e?). Ett helt år. HURRA!
Imorgon blir det kalas hos Lina och Krisse och Hugo i Torsås. Ska nog svänga förbi kyrkogården också. Svänga förbi...inte säkert jag går in dock. Usch. Får tryck över bröstet bara jag tänker på det. skit. På måndag är det 8 månader sen han dog.

Well well. Men i vilket fall så sitter jag här nu. I min nya lägenhet som jag fixat själv. Livet måste ju gå vidare.