susanne susanne

I torsdags var jag på Sandras begravning. Det fanns en urna med Sandras kropp som blivit till aska, ett foto på vår Sandra som jag känner så väl och blommor som det stod "vila i frid" på. Jag och mina bästa vänner höll varandra i handen och flera gånger fick jag impulsen att leta efter Sandras hand, se vart hon var, ha koll på henne för att se om hon behövde mig/oss. Men hon var ju i urnan och helt omedveten om att jag behövde hennes hand. Man skulle gå fram och "ta farväl". Jag vill inte ta farväl av Sandra, aldrig! Jag ville inte lämna henne där i vasen bland blommorna och "vila i frid". Det var väldigt vackert och kören sjöng för henne och någon höll ett minnestal över hur Sandra var. Var? Hon ÄR. Nej, hon var, ska man börja säga nu. Sandra älskar att dansa, hon älskade att dansa. Sandra är min bästa kompis, hon var min bästa kompis. Det låter så fel. Det är så fel. Vi andra tjejer håller varandra om ryggen och jag har dom alltid, när som helst. Men Sandra har alltid känt mig. Hon har alltid varit min halva och jag hennes hela. Hon fattas mig så bröstet brister. 

Förutom det stora, färska hålet i mitt hjärta så finns ju sorgen efter Tobbe kvar långt inne i bröstet också. Idag är det 6 år sedan han dog brevid mig hemma hos sina föräldrar. Han dog precis där han ville ta sina sista andetag och den kvällen som var hans sista (igår) är trots allt ett mycket fint minne. Han dog 00.30 på natten mellan 3/12-4/12. Min pojkvän och min allra bästa väns dödsdatum är alltså en vecka mellan och december månad är inte alls något jag ser fram mot sen tidigare. Det finns dock ingen annan väg än att gå framåt. Klockan går, bilarna rullar och folk lever sina liv utan att veta att Tobbe och Sandra inte finns längre. Konstigt. Men livet stannar inte och för mig finns det bara att leva i det livet där dom inte fick chansen.

Tänd ett ljus om ni vill, inte just för mina förluster men för alla dem som fick lämna nära och kära på tok för tidigt, i fel ordning och alldeles för hastigt.